Det går inte en vecka utan att jag hör någon säga att innebandy är ”världens största lilla sport”. Och ju mer jag tänker på det, desto mer träffande känns formuleringen. För det är en sport som är överallt – i skolor, i sporthallar, i små föreningar, i stora hallar där takhöjden egentligen är för låg – men som samtidigt brottas med en ständig ekonomisk verklighet som aldrig riktigt verkar vilja komma ikapp dess popularitet.

Jag har följt innebandyn länge nog för att se hur mycket som förändrats, men också hur mycket som stått och stampat. Det finns en sorts charm i det där, att sporten bärs av människor som drivs mer av glädje än av pengar. Men ibland undrar jag om just den romantiken också hindrar utvecklingen.

En sport som växer – men inte alltid där pengarna finns

När man pratar med folk som är insatta i idrottsekonomi brukar de säga att pengar dras dit det finns stora publikmassor, stora arenor, stora tv-rättigheter och stora sponsorpaket. Innebandy har något av det där – men inte allt. Den har bredden, glädjen, föreningslivet och viljan. Men den har inte alltid den där ekonomiska maskinen som andra sporter lyckats bygga upp genom decennier av kommersiellt tänkande.

Det är nästan lite ironiskt, för om man står i en sporthall en helt vanlig söndag och ser fyra lag samsas om samma tid och slåss lite med sina innebandyklubbor, då känns det som att innebandyn borde bada i resurser. Spelare i alla åldrar, ledare som kånkar målburar som om de gjort det sedan urminnes tider, föräldrar som häller upp kaffe ur termosar som skulle kunna värma ett helt kvarter. Det är en levande sport. Men levande betyder inte automatiskt lönsam.

Föreningar som trollar med knappa medel

Jag har varit i föreningar som knappt haft råd med matchställ och där klubbor hålls ihop med mer tejp än plast. Och ändå – ändå – är engagemanget större där än på många platser med dubbla budgeten. Folk gör vad de kan. De bakar, de ordnar lotterier, de står i kiosker, de fixar sponsorskyltar från lokala företag som kanske egentligen inte har råd men ändå vill stötta ungdomarna i byn.

Det är också här innebandyn visar sitt hjärta. Ekonomiskt är förutsättningarna ibland frustrerande, men mänskligt är de ofta imponerande. Det finns få sporter där viljan att bidra är så oberoende av vad man faktiskt får ut av det.

Eliten – en helt annan verklighet

Samtidigt finns det en topp, en elit, där tempot, professionalismen och kraven är på en betydligt högre nivå än många utanför sporten inser. Där finns spelare som tränar mer än heltidsproffs gör i vissa andra sporter, men som ekonomiskt inte alls ligger i närheten av samma trygghet.

Det är ett märkligt glapp: sporten är avancerad nog att ha taktik som kan få vem som helst att rita pilar i luften och samla på sig innebandy målvaktsutrustning, men marknaden är inte stor nog att belöna det som i praktiken är ett yrke. Det är inte spelarnas fel. Inte klubbarnas heller. Det handlar mer om att innebandyn hamnar i en sorts mellanzon där hjärtat är stort men tv-exponeringen inte är det.

Framtiden – en blandning av hopp och oro

Jag har tänkt mycket på vad som skulle behövas för att innebandy ekonomiskt ska ta nästa steg. Mer tv? Större turneringar? Bättre marknadsföring? Jo, allt det där vore säkert bra. Men ibland tror jag att det handlar mindre om enskilda idéer och mer om att sporten väntar på sin ”stora stund”. Den där händelsen som gör att människor som aldrig satt sin fot i en sporthall plötsligt vill se vad som händer där inne.

Innebandy är snabbare än många tror. Snyggare än många tror. Mer publikvänlig än många tror. Men det krävs att någon visar det på ett sätt som gör att fler än vi redan frälsta får upp ögonen.

Är det ett problem – eller sportens …